Sportlov och takdropp

Äntligen skiner solen och den smälta snön droppar från taken. Dags att börja tänka i banor av foliesvepta mackor och varm choklad med vispgrädde.

Med tanke på tågkaoset över hela Sverige misstänker jag att en del sportlovsresor kommer att ställas in. Inte mig emot – butiken står rustad med lunchsallader, mackor av alla de slag, kaffe, te och varm choklad med vispgrädde. Man kan hämta här och ta med sig ut i pulkabacken, eller komma in och värma sig efter åkturen.

Förra lördagen hade vi premiär för aperitivo. Vet inte om ni minns, men ute rådde rena busvädret. Jag trodde knappt mina ögon när alla som hade anmält sig trots det dök upp, påpälsade, snötäckta och med igenimmade glasögon!

Vi hade jättetrevligt medan snöstormen tilltog utanför. Så pass att jag tänker fortsätta med aperitivo mellan 15 och 17 på lördagar. Enda kravet för att vara med är att man anmäler sig minst fem minuter i förväg.

I övrigt håller jag på och lär mig italienska. Eller om sanningen ska fram – hustrun har börjat en kurs i italienska på Folkuniversitetet. Så nu lär hon sig först, sen lär hon mig. Mina tidigare kunskaper i franska har jag redan redogjort för: Je suis une pomme*. Nu kan jag också lägga till följande på italienska: Io sono un pomodoro**.

Välkommen in!

* Jag är ett äpple. ** Jag är en tomat

Jag önskar mig en resa till Vence

Jag fick ingen resa till Vence av hustrun på Alla Hjärtans dag. Men jag fick ostron och champagne, även om det inte precis var någon överraskning. Jag hade inhandlat allt själv, liksom en vacker blomsterbukett från Blomsterprinsessan. Men ostronen påminde i alla fall om Vence.

Varför allt detta prat om Vence? Jo, hustrun och jag var där på vår januari-semester, tog en avstickare från Italien och hamnade i staden där konstnären Matisse bodde de sista åren. I ett hus på en kulle med utsikt över den gamla staden och över det vackra kapell han själv ritade och som hans sjuksköterska såg till låta bygga. Det där en romantisk historia om den gamle sjuke konstnären som anställde en ung sjuksköterska och blev kär. Hon besvarade inte hans känslor, utan blev dominikanersyster. Som nunna ägnade hon sig åt att jaga finansiärer till kapellet – och lyckades mot alla odds.

Matisse hus (Villa le Rêve) ägs numera av staden Vence, och hyrs ut veckovis till grupper som bor där, samsas om det stora köket och den vackra trädgården, har grillaftnar under apelsinträden och använder målarens ateljé till eget måleri under ledning av en lärare dagtid.

Hustrun och jag fick en rundvandring i huset av Joëlle, den dam som förvaltar huset för stadens räkning. Det måste se ut ungefär som på den stora målarens tid. Sovrummen rymmer minst två personer, så det gäller att resa med någon man gillar. Varje rum har en avskärmad vrå med dusch och handfat, toaletterna ligger i korridoren. Stämningen är romantiskt och gammeldags provençalsk – även i januari.

Onödigt att säga att huset är fullbokat hela året. Men eftersom Rönninge tycks ligga i händelsernas centrum, finns det möjlighet för några av våra kunder att komma med på en av de där veckorna, i månadsskiftet september-oktober. Bästa tiden i Provence! Kom in i butiken och fråga, så berättar jag mer.

Jag önskar mig en resa till Vence

”Det ska bli roligt att se vad du överraskar mig med på Alla hjärtans dag”, sa hustrun häromdagen. Herregud, nu tycker jag att det börjar gå för långt. Överraska? På Alla hjärtans dag? Den dagen har vi aldrig firat förr, men nu ska det tydligen bli ändring.

Det där med överraskning är ett spel för gallerierna, misstänker jag. Eftersom det var hustrun själv som föll för de där vansinnigt vackra chokladaskarna med guldtext som vi såg på Formexmässan och som hon sen tjatade om tills jag beställde hem dem till butiken. Jag vet nog vad hon väntar sig som ”överraskning”.

Hur som helst har jag laddat butiken med olika typer av choklad, för att möta anstormningen av andra förvirrade makar och makor samt pojk- och flickvänner. För det är väl inte bara männen som ska överraska, har jag kommit på. Är det någon som har en överraskning att hämta hem på söndag, så är det jag. För jag har verkligen ingen aning om vad hustrun ska hitta på.

Tänk om det blir en resa till Vence? Vi var där på vår januari-semester, tog en avstickare från Italien och hamnade i Matisse stad. Han bodde där, i ett hus på en kulle med utsikt över den gamla staden och över det vackra kapell han själv ritade.

Matisse hus (Villa le Rêve) ägs numera av staden Vence, och hyrs ut veckovis till grupper som bor där, samsas om det stora köket och den vackra trädgården, har grillaftnar under apelsinträden och använder målarens ateljé till eget måleri under ledning av en lärare dagtid.

Hustrun och jag fick en rundvandring i huset av Joëlle, den dam som förvaltar huset för stadens räkning. Det måste se ut ungefär som på den stora målarens tid. Sovrummen rymmer minst två personer, så det gäller att resa med någon man gillar. Varje rum har en avskärmad vrå med dusch och handfat, toaletterna ligger i korridoren. Stämningen är romantiskt och gammeldags provençalsk – även i januari.

Onödigt att säga att huset är fullbokat hela året. Men eftersom Rönninge tycks ligga i händelsernas centrum, finns det möjlighet för några av våra kunder att komma med på en av de där veckorna, i månadsskiftet september-oktober. Bästa tiden i Provence! Kom in i butiken och fråga, så berättar jag mer.

Butiken skapar oväntat nätverk

När jag köpte butiken undrade jag om jag skulle bli lokal kändis och var lite orolig. Hur det skulle kännas? Nu vet jag. Utan det oväntade nätverk som butiken har gett mig, hade jag aldrig kommit till Johan & Nyström för att köpa hem mer kaffe till butiken.

Snön stod knähög och hustrun vägrade ens försöka köra ut bilen. Äsch, sa jag och svängde manligt ut på vår ännu oplogade vägstump. Jag kom väl 100 meter innan jag körde fast i en driva lössnö. Givetvis blockerade jag den lilla vägen för alla andra och blev allt mer frenetisk i mitt skyfflande runt hjulen. Det hjälpte inte.

Efter en stund dök en man iförd fyrhjulsdriven van upp från den korsande vägen och frågade om jag behövde hjälp att dra upp min Golf. Ja, tack! Mannen var kund i butiken och hade känt igen mig.

Nu vidtog arbetet med att hitta den anordning i Golfens front i vilken man kan fästa en draglina. Helt omöjligt. Min granne Caroline tillstötte och började leta i bilens bruksanvisning, även det utan resultat. Var i helvete var den där kroken? Bäst som vi kliade våra tre huvuden dök ytterligare en kund upp . Han visade sig vara expert på Volkswagen. Trots det krävdes det att han ringde ett strategiskt telefonsamtal till någon nyckelperson på VW för att hitta rätt.

Fronten på bilen monterades ner, någonstans där inne i gyttret hittade vi kroken. Men för att man skulle fästa linan måste ytterligare en pryl skruvas dit. Den fanns i bakluckan – vilket jag inte hade en aning om. När prylen väl var lokaliserad, gällde det att få dit den i fronten. Vilket vi fick efter att ha klurat ut att den skulle skruvas på – motsols! De är kluriga de där tyskarna.

Till slut kom jag loss, tack vare kunderna. Vi ses i butiken! Sa de glatt när vi for i väg åt var sitt håll.

Hustrun drömde mardrömmar i natt om att taket till vårt hus ska rasa samman. Det måste vara olyckan i tennishallen som har skrämt upp henne. Ska vi inte försöka få ner en del av snön? Frågade hon i morse.

Äsch, sa jag. Huset har stått i ett halvt sekel, det ska nog hålla för lite snö. Å andra sidan – det var hon som gjorde rätt bedömning om bilen i morse. Hon tog apostlahästarna till stationen.