Det har sina sidor att ha stamkunder. Samt att vara stamkund så klart. Vad kan man egentligen förvänta sig av varandra? Lite tro och tillit tycker i alla fall jag. Men det är klart – den handlare som råkar ut för hustrun riskerar att bli irriterad.
Hustrun gick i en butik där hon anser sig vara stamkund, och borde bli igenkänd. Förmodligen hade hon och handlaren olika syn på den saken, för detta är vad som hände.
Efter att ha bestämt sig för vilken vara hon ville köpa ställde sig hustrun beredd att stoppa sitt chipförsedda plastkort i därför avsedd maskin. Hon hade handlat för totalt 40 kronor, en summa hon inte hade i kontanter. För ett par år sedan avgav hustrun nämligen det lite ovanliga nyårslöftet att sluta vara transportmedel för pengar. ”Varför ska jag köa vid bankomaten för att sedan bära runt pengarna till olika butiker?” undrade hon, slängde sin gamla plånbok och köpte en liten plastkortshållare.
Min hustru är nästan alltid är stressad. Snabbt som blixten slog hon in sin kod. Tyvärr var maskinen inte lika snabb, den registrerade bara två av siffrorna och slog larm. Fel kod. Försök igen. Det gjorde hustrun. Allt för snabbt. Fel kod, försök igen.
Nu tog handlaren över initiativet. ”Vi gör så här – du får skriva på i stället”, sa hon och räckte över slippen till hustrun. Och det hade säkert gått bra, om hon bara inte hade tillagt: ”Och så skriver du ner ditt personnummer också!”
Jag vet att hustrun övervägde med sig själv säkert någon sekund, men uppmanad att göra något hon inte kan förstå vitsen med, och som hon är övertygad om att kontrahenten inte heller förstår, klarar hon inte att motstå frestelsen. Den att ställa den här jobbiga frågan: ”Varför då?”
Ja, varför i hela friden måste hon bakom disken veta mitt personnummer? Sa hustrun senare till mig som ett slags försvar för sitt handlande.
Självklart kunde handlaren inte svara, hon hade ju inte en aning. Men anfall är bästa försvar, och uppenbarligen är hon en andlig släkting till min hustru, för det här är vad hon sa: ”Eftersom du frågar, så vill jag se din legitimation!”
Det gick hustrun självklart med på. I själva verket är legitimationen det enda som är relevant i sammanhanget. Som handlare bör man ta legitimation på kunder man inte känner (om de måste skriva på slippen) och anledningen är att skydda sina kunder, inte sig själv. Tanken är att man ska jämföra namnteckningarna på kortet och legget, samt jämföra bilden på kunden med den person som står framför en. Så att inte den personen är en bedragare som betalar med ett stulet kort.
Det här hade dock vår expedit ingen aning om. Hon tycktes orolig för hustrun, som betraktade sig som stammis, inte skulle ha 40 spänn på sitt konto. Vilket ju i och för sig inte alls vore otroligt.
Expediten tog hustruns leg, skrev av personnumret, och räckte tillbaka det utan att ägna hustrun en blick. Det skulle hon inte ha gjort. ”Nu har du varken jämfört namnteckningarna eller tittat mig i ögonen”, påpekade hustrun ganska högljutt.
”Okej, då gör vi det”, svarade expediten med samma vassa stämma, tog tillbaka kort och leg och genomförde en jämförelse. Onödigt att säga på ett rätt övertydligt vis.
Nu hade det uppkommit en terrorbalans mellan de båda och det var dags att försöka avsluta kontroversen. ”Vill du ha en påse till kanellängden?” frågade expediten sammanbitet.
”Det där är ingen påse, det är en kasse. Den har handtag”, rättade den nitiska hustrun. Hon kunde inte låta bli.
Själv har jag som tur är inte så många kunder av hustruns typ. Men tar hellre en finansiell risk på 40 kronor än att råka i dispyt.
