Alltid är det nåt som krånglar. I veckan gav min espressomaskin upp – en smärre katastrof faktiskt. Som tur var kom Daniel från Johan & Nyström snart dit med en ny. Men den kräver lite övningstid, så nu bjuder jag på kaffet resten av veckan.
När maskinen hostade till och gav upp andan var det som att få översvämning – man får ingen respit. Inom två minuter stod ju en kund där och ville ha sitt kaffe. Jag greppade telefonen, och snart stod där en ny, blänkande espressomaskin.
Skillnaden mot den förra är avsevärd. Den här är nämligen helmanuell, vilket betyder att Daniel fick hålla kurs för mig och Josefin. Den tog flera timmar. Den som trodde att det är lätt att fixa en schysst kopp java har fel.
Det är hundratals små och millimeternoga moment som är inblandade, och Daniels tålamod var oändligt. Det påminde mig om när jag försökte lära mig skänkelvikning i ridningen. Då när läraren med ord försökte förklara ett komplicerat rörelsemönster som dessutom måste laddas med känsla. ”Håll emot med yttertygeln, men inte för mycket. Ge lite innerskänkel, fast lagom. Glöm inte ge efter på innertygeln, skänkla med ytter, och HÅLL HALSEN RAK!” På hästen alltså.
Likadant med kaffet: lägg kaffet i en pyramid, lagom hög, stampa till det lite men inte för hårt, värm mjölken genom att hålla koppen i 45 grader mot mjölkmunstycket, som ska ligga alldeles mot ytan klockan två och så ska det säga pt-pt-tp, vattnet ska droppa och FÅR INTE RINNA och mjölken ska bilda en crema och INGA BUBBLOR!
Herregud. Gör ett gott kaffe. Få hästen att gå snett. Hur svårt kan det va? Skänkelvikningen gav jag upp. Vi får se hur det blir med kaffemaskinen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar