Värsta veckan äntligen slut

Förra veckan var hektisk. Vi hade två cateringbeställningar för sammanlagt 135 personer, den ena till ett 18-årskalas i Djursholm, den andra till invigningen av Kulturskolans nya lokaler i Tumba. Ett dopkalas behövde det mesta av vårt porslin. Hustrun och jag var glada och stolta, och i mitt huvud malde logistiklösningarna oavbrutet. Här gällde det att planera klokt. Då vurpade jag med motorcykeln i en hög hala höstlöv.

Heroisk som jag är lämnade jag cykeln (en vespaliknande, Kinatillverkad sak) på Skolvägen och tog mig hem till sängen. Efter en svår natt svek jag mitt löfte till hustrun om att gå ut med hunden och tog i stället en taxi till akuten. I väntan på röntgen ringade jag till kollegerna i gallerian och bad dem sätta upp en lapp på dörren om att delibutiken var stängd hela dagen.

Röntgen visade det jag misstänkte: en fraktur på skulderbladet. Inget att göra, bara att härda ut smärtan. Det kan ta månader, meddelade läkaren utan allt för mycket medlidande. Högerarmen var justerad, den gick bara att röra framåt och bakåt, inte upp och ner. Och så dessa beställningar! hur skulle jag klara allt skärande och bärande?

Hur konstigt det än låter har såna här händelser ändå en uppsida, som det heter i finansvärlden. Plötsligt insåg jag att jag har ett fungerande nätverk. Mia (förra ägaren till butiken) ställde sig utan knot vid skärmaskinen. Hustrun ryckte in, döttrarna ryckte in, och yngsta dotterns kompis ryckte in. De körde, dekorerade och serverade. De skar och de bar. Själv förvandlades jag till enarmad arbetsledare.

Carina och Patricia, mina galleriagrannar, ställde upp med dekorationer och blommor till buffébordet i Tumba. Det bidrog till att den cateringen blev hellyckad. Hustrun och jag var där, liksom döttrarna som skötte disk och plock. Det gav mig en chans att iaktta det hela och se vad vi kan förbättra till nästa gång vi får en så stor beställning. Ärligt talat hittade jag inte mycket, folk var supernöjda.

Liksom de även var i Djursholm. Där fick disken stå kvar ett par dagar medan jag låg på divanen och vilade axeln. Tack och lov att vi har beslutat ha stängt söndag och måndag! Det gav mig tid att hämta andan. Nu känns armen mycket bättre, även om den fortfarande är justerad. Butiken är öppen som vanligt och Årechokladen har anlänt. Välkommen in!

PS Sympatier mottages tacksamt. DS